”Det blir ingen fred om inte machismon krossas”

Nu är jag tillbaka på Genusrapporten efter en härlig ledighet som innehöll både lata dagar i Karibien och en stentuff djungelvandring.

Inleder det nya året med att dela en mycket intressant artikel från nätmagasinet Feministiskt Perspektiv ”Det blir ingen fred om inte machismon krossas”, av Paulina Nybratt Sandin och Ines Chadi. Läs om övergångsrättvisa, varför det fortfarande 2016 saknas kvinnor i fredsförhandlingarna och de stora utmaningar som fredsprocessen/hela Colombia nu står inför.

https://feministisktperspektiv.se/2015/12/11/var-ar-kvinnorna-vid-fredsprocessen-i-colombia/

Prenumerera gärna på Feministiskt Perspektiv!

Fredsmarchen

Det har dröjt med bloggen för jag har haft väldigt intensiva veckor med mina slutexamen (vad sägs om 5 tentor på mindre än en vecka?). Här kommer iallafall bilder från Colombias största fredsmarch för och med kvinnor (och en del män). Vi marcherade ungefär 3 timmar genom Popayán och avslutade med ceremonier, tal och konsert på stans största torg. Dagarna innehöll också långa bussresor och bara ett par timmars sömn på golvet i en kall idrottshall, men inget tycktes påverka humöret på alla kvinnor som var där.

Som jag berättade i förra inlägget har marchen gåtts vartannat år sedan tidigt 90-tal. Trots detta, i år var första gången någonsin som Colombias president skickat ett brev till kvinnoorganisationerna bakom marchen och visat sitt stöd. Brevet lästes upp på stora scenen. Även fredsförhandlarna i Havanna spelade in ett videomeddelande till alla oss som gick i marchen och uttalade sitt fulla stöd.

Det är egentligen obegripligt att dessa organisationer och kvinnor, som är bland de som jobbat absolut hårdast under alla de årtionden som den väpnade konflikten pågått för att nå fred, är så bortglömda och undervärderade när det gäller att få ett offentligt erkännande.

5001 kvinnor för fred!

Nästa vecka hittar ni mig någonstans i tåget bland 5000 kvinnor från hela Colombia som demostrerar för fred! Kvinnor kommer från när och fjärran och vi sammanstrålar i Popayán, ”den vita staden” i Cauca i sydvästra Colombia. Det handlar om ”Movilización Nacional de Mujeres” som firas den 25 november, internationella dagen mot våld mot kvinnor. Vi marcherar för att visa vårt stöd för fredsprocessen och för att sätta fokus på kvinnors deltagande.

Tåget har gått på olika platser i Colombia sedan början av nittiotalet. Då var den väpnade konflikten ännu mer infekterad än vad den är idag. Detta stoppade dock inte kvinnorna som ändå reste och gick ut och demonstrerade för fred, trots att både militären (den statliga) och paramilitära grupper noga bevakade dem, vilket för många av dem betydde problem senare på hemmaplan…

Nu är optimismen större eftersom Colombia aldrig varit så nära att skriva under ett fredsavtal.

Rapport från marchen kommer inom kort!

”Häxornas” natt – fredsförhandlingar och fest!

Ikväll var jag på ett möte/fest organiserad av Mujeres por la Paz – Kvinnor för fred – en paraplyorganisation som samlar olika kvinnoorganisationer för att vara med och påverka fredsförhandlingarna i Havanna, Kuba. Det var också Halloween, eller häxornas natt, så alla som ville kunde klä ut sig och vi lekte en lek med tarotkort 😉

Kvällens tema var övergångsrättvisa med genusperspektiv, dvs. hur Colombia ska gå från krig till ett samhälle där krigsförbrytare ställs inför rätta, där sanningen kommer fram och liknande brott inte upprepas, samt där människor kan leva i fred och demokrati där både kvinnor och män deltar på lika villkor (lite förenklat…ha ha).

Det var en väldigt intressant mix av bonde-, fackliga- och kvinnoorganisationer, tillsammans med experter på övergångsrättvisa från akademin och olika föreningar (alla kvinnor). Det gjorde att det blev ett mycket bra utbyte!

Kvällen avslutades med dans och trummor!

Hur gick det i valet?

Valet till borgmästare, regionala och lokala politiska representanter i Colombias ca 1100 ”kommuner” i söndags gick lugnt till. FARC gerillan hade uppmanat sina anhängare att ”uppföra sig” då de ju befinner sig i fredsförhandling med regeringen. Det politiska våldet har minskat med 75% sedan de lokala valen år 2000. I Colombia råder det också alltid alkoholförbud i ca 36 timmar runt valdagen.

Korruptionen fortsätter dock. Valobservatörer var tvugna att lämna tre städer där deras säkerhet inte kunde garanteras. Ett tjugotal personer arresterades, de misstänks för att köpa röster, t.ex. genom att skjutsa personer mellan olika röstlokaler där de röstar flera gånger, eller genom att muta dem med måltider eller byggnadsmaterial (som beslagtogs) om de röstar ”rätt”. Obekräftade uppgifter avslöjar också att barn tränats att ”hjälpa” åldringar i Cucutá, nära gränsen mot Venezuela, att rösta på en viss kandidat och för detta fått pengar eller matvaror.

Inför valet har en kampanj pågått att minst 30% av de politiska representanterna ska vara kvinnor. Det finns också en lag på att det ska vara så, lokalt såväl som nationellt. Totalt var 36,5% av det totala antalet registrerade kandidater kvinnor, en uppgång på 0,5% sedan valet 2011… Med den farten kommer det dröja 150 år innan det är 50-50 mellan kvinnor och män.

Kvinnors representation går uppåt, efter valet med omkring 15% bland de nya borgmästarna och guvenörerna. Men fortfarande styrs inte en enda av de 32 departementsstäderna av en kvinna. Landets första öppet gay borgmästare valdes i staden Toro i sydvästra Colombia, paradoxalt nog representerar han det mest konservativa partiet el Centro Democratico.

Som ett resultat av valet förlorade vänstern makten i Bogotá efter 12 års styre. Den kontroversiella borgmästaren Gustavo Petro, som älskas av de fattiga för sina sociala reformer och hatas av eliten (han är f.d. M-19 gerillaledare) bytes ut mot högerliberalen Enrique Peñalosa.

Colombia local polls close after peaceful, but corruption-ridden elections

Politicians exploited children to secure fraud in Colombia’s local elections

Southwest Colombia town elects country’s first openly gay mayor

http://www.eltiempo.com/estilo-de-vida/educacion/participacion-politica-de-la-mujer/16412185

När prinsessan kom på besök

Jag är definitivt mer republikan än rojalist, men jag tycker ändå att det var lite kul att prinsessan Victoria och Daniel besökte Colombia i slutet av förra veckan. Allra roligast var att de träffade flera organisationer som jobbar för kvinnors mänskliga rättigheter i Colombia. Det är väldigt sällan som officiella statsbesök brukar innehålla träffar med civila samhället, och speciellt med kvinnoorganisationer.

Nu fick de höra direkt från dem som jobbar ute i verkligheten om konflikten och alla utmaningar Colombia står inför, och, vad Sverige kan bidra med. Kanske sprider det sig också hela vägen hem till Sverige. Riktigt bra gjort av ambassaden att ordna detta möte!

”Jag tog emot min systers kropp i en plastpåse.”

Janeth Bautista såg sin syster Nydia och sin sambo senaste gången 1987. De tillhörde ett militant vänsterparti, M-19, och blev bortförda av colombiansk militär. 16 år senare fann Janeth Nydias kropp, men hennes fd. sambo är fortfarande spårlöst försvunnen. ”Jag fick ta emot min systers kropp i en plastpåse. Jag visste inte vad jag skulle säga till min systerson”, berättar Janeth. Alla år har Janeth ägnat åt att samla bevis, driva rättsprocesser och leda en stiftelse för försvunnas anhöriga.

Igår beslutade FARC gerillan och Colombias regering att börja leta efter försvunna personer. Över 45 000 personer uppskattas ha försvunnit mot sin vilja, på grund av konflikten och politiskt förtryck. Deras familjer vet inte vad som hänt dem eller vilka som ligger bakom försvinnandet, och många har väntat i årtionden på svar. En organisation, ”Mödrarna från la Candelaría”, som förlorat söner och döttrar har på eget bevåg hittat 110 av deras försvunna barn.

Det är första gången någonsin som gerillan respektive regeringen öppet erkänner sin inblandning i försvinnanden och ska vidtar åtgärder. Det handlar om att lokalisera kroppar, många i anonyma massgravar, och att lämna tillbaka dem till deras familjer, förhoppningsvis med svaren på vad som hände. Både gerillan och regeringen har lovat att lämna ut information om oidentifierade döda personer till Internationella Röda Korset. Om fredsavtalet går igenom ska de också bilda en från myndigheter fristående expertgrupp för att hitta försvunna.

En majoritet av de försvunna är män. Deras plötsliga försvinnande innebär en mycket svår situation för deras fruar och barn, såklart känslomässigt, men även ekonomiskt och socialt. De befinner sig plötsligt i limbo – deras makar är officiellt sett varken levande eller döda – och de kan då inte få hjälp från samhället. Många tvingas också själva att fly för att inte ”försvinna”. De tvingas ta farliga arbeten eller prostituera sig.

Många kvinnor är ju själva politiska aktivister och utsätts för förföljelse, tortyr och sexuellt våld. Dessa kvinnor är mer utsatta än sina manliga medaktivister eftersom de bryter mot könsstereotyper i sina samhällen och vågar stå upp för sina mänskliga rättigheter. Att söka efter anhöriga uppfattas också som politisk aktivism och att ”lägga näsan i blöt”.

Erfarenheter från länder som Filipinerna och Chile visar (såklart!) att om man inkluderar dessa kvinnors erfarenheter och vittnesmål när man skapar sanningskommissioner och enheter för att söka försvunna personer (som Colombia nu är på väg att göra) så ökar både uppklarningsprocenten och offrens välmående markant. Det handlar om allt från att skapa trygga platser för vittnen, till praktiska insatser som ett eget bankkonto och utbildning för självförsörjning. Programmens framgång beror helt på att man arbetar aktivt med alla drabbade; män, kvinnor och barn, och att man förstår deras olika behov och styrkor.*

* https://www.ictj.org/es/news/ignoradas-invisibles-mujeres-desaparicion-forzada
http://www.semana.com/nacion/articulo/entrega-de-desaparecidos-ahora-tendra-un-protocolo-mas-digno/400731-3

En revolution som jobbar i det tysta?

Delar med mig av en artikel från Foreign Policy, ett utrikespolitiskt magasin från USA, som jag tycker på ett bra sätt beskriver kvinnors roll i fredsarbetet i Colombia. Kvinnor arbetar aktivt både inom politiken, domstolsväsendet och genom frivilligorganisationer för att uppnå fred och för att skapa ett nytt post-konflikt samhälle. Är det vi ser nu en revolution som jobbar i det tysta?

https://foreignpolicy.com/2015/10/15/colombias-women-tried-by-war-find-new-power/

Kvinnor och fred – eller hur var det nu?

Hur många fredsavtal i världen har skrivits under av kvinnor de senaste 20 åren? Omkring 2,5%.

Kvinnorna har fått stå brevid och se på när viktiga avtal slutits. Ett mycket bra exempel skedde nu i veckan. FN hade en internationell konferens för att fira att Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet fyllde 15 år, samtidigt som man beslutade om en utvärdering över hur resolutionen fungerat under denna tid. Kvinnorättsorganisationer från hela världen var inbjudna och hade sedan år tillbaka ordnat med visum och flygresor. Några dagar innan mötet lät Spaniens premiärminister meddela att mötestiden måste ändras för att han ska kunna delta.* Detta gjordes och hundratals kvinnor som skulle kommit för att diskutera vikten av deras deltagande kunde därmed inte, just det – delta.

Tyvärr har Colombia inte varit något undantag. Kvinnors deltagande i fredsprocessen idag har föregåtts av mycket kämpande. Den första förhandlingsgruppen 2012 innehöll enbart män. Colombia var på god väg att upprepa ett historiskt välkänt misstag.

Mer än hälften av Colombias omkring 4 miljoner (!) internflyktingar är kvinnor. De flesta av dem är afrocolombianer eller tillhör ursprungsbefolkningen. Deras organisationer har drivit och deltagit i ändlösa debatter och forum för fred, men aldrig bjudits in att delta i några formella förhandlingar.

Genuskommitteen bildades först för ett år sedan, ett par år efter att fredssamtalen börjat. Och då efter väldigt mycket kritik och påstötningar från de colombianska kvinnorättsorganisationerna. De skrev bland annat ett öppet brev direkt till presidenten och ordnade fredskonferenser över hela landet. Även pressen på Colombias regering från internationella organisationer var viktig för att regeringen skulle inkludera, hör och häpna, TVÅ kvinnor i förhandlingsgruppen.

Fortfarande är dock motståndet mot kvinnors deltagande för fred massivt, inte minst utanför de största städerna, det som i Colombia kallas ”regionerna”. Där hotas och mördas många kvinnliga (och manliga) människorättsaktivister, fler nu än innan fredssamtalen började. Men det anser jag vara en så viktig fråga att det förtjänar ett eget inlägg. To be continued alltså…

*http://manskligsakerhet.se/2015/10/15/civilsamhallet-stangs-ute-nar-deras-resolution-firar-15-ar/

Genusrapporten!

Välkommen till Genusrapporten – en blogg om fredsprocessen i Colombia – med genusperspektiv! Processen pågår just nu och inkluderar – för första gången i historien – kvinnor på alla nivåer, ursprungsbefolkning och afrocolombianer!

#genus #fredsprocess #kvinnor, fred, sakerhet

https://genusrapporten.wordpress.com/